Vid vulkanen. Vingårdarna klättrar uppför sluttningarna vid Etna.

Sicilien söker sina rötter

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 5/2012
Text Bengt-Göran Kronstam foto Claes Löfgren och Bengt-Göran Kronstam

Så nära, ändå så långt borta. Det kan jag konstatera när jag står i den antika, grekiska teatern ovanför Taormina, byggd med den ständigt ångande och emellanåt mullrande Etna som magnifik fond. Etna är femininum, berättar vår guide, därför att denna vulkan aldrig dödar. ”Hon” är ett vänligt monster, enligt den muntliga traditionen.
Det må så vara, men lavan vittnar om att vulkanen ändå generöst delar med sig av sitt inre. Senast började ett utbrott den 5 januari i år och mullret fortsatte långt fram till april. Trots allt var det en stilla susning jämfört med utbrotten 1971 och 2002. Vulkanen har varit aktiv i en halv miljon år, men något riktigt dramatiskt har inte hänt sedan 1669. Låt oss hoppas att det förblir så.
Ön har varit bebodd sedan tjugo tusen år före Kristus, visar utgrävningar. Bakom oss, där vi står på teatern, ligger det egentliga Italien så nära att man nästan skulle kunna tänka sig en simtur dit, om det inte vore för att Messinasundet också är en enormt trafikerad farled. Den färden skulle vara som att krypa över Essingeleden i rusningstrafik. Men det är ändå dit invånarna på den östra delen av Sicilien har begett sig.
Till Palermo, på andra sidan ön, är avståndet än i dag ansenligt. Sicilien är bergigt och otillgängligt på alla sätt, en anledning till att maffian fick fäste. Centralmakten fanns och finns i Rom. Därifrån kom bannbullor, skatter och påbud. På Sicilien tog man saken i egna händer. Av det utvecklades en organisation som alltid byggt på våld, men som egentligen inte blev en katastrof av gigantiska mått förrän narkotikan blev dess viktigaste födkrok.

Över havet kom också vinkulturen, från Grekland på 1500-talet före Kristus, och Sicilien var något av ett nav i det som kallas Magna Græcia. Med i bagaget kom den kultiverade vinodlingen och en lång rad druvsorter. Vid denna tid var Palermo en stad av samma dignitet som Rom. I dag fyller Sicilien ett vinkar som rymmer lika mycket som Australiens hela vinproduktion.
Öns uppgång (eller förfall) som vinproducent föddes med industrialismen. Denna innebar att transporter plötsligt blev möjliga i stor skala. I Norditalien fanns driftiga entreprenörer som skapade drycker som krävde råvara i form av vin, billigt vin, och det hämtades från Syd-italien och Sicilien. Vermouth och andra kryddviner var dryck-er på modet.
Detta är i dag lite svårt att förstå, men när motboken avskaffades i Sverige 1955 var halva den svenska vinkonsumtionen starkvin och häften av detta var just vermouth. Långt in på sjuttio-talet fanns det ”svensk” vermouth som såldes i massor för att inmundigas parallellt med det brännvin som då var lika självklart på det dukade bordet som vinet är i dag. Och glögg var landets mest sålda vin fram tills grossistmonopolet avskaffades vid mitten av nittiotalet och öppnade för större valfrihet även på detta område.
Säkert försvann  också stora mängder syd-italienskt vin in i mer eller mindre obskyra blandningar och för den delen även geografiskt etablerade viner från Toscana och uppåt. Men korten blandades bort och för inte så länge sedan var det egentligen bara ett enda syditalienskt vin som var känt här i landet: Salice Salentino från Apulien som importerades i bulk av det statliga Vin- & Spritcentralen för buteljering här i Sverige.
Något som helst välstånd bringade vinodlingen på den tiden inte till dessa trakter. Jordbruket var en närmast feodal angelägenhet och inkomsterna försvann i stället i fickor som redan tidigare var välfyllda. Sicilien förblev fattigt, kuvat av både adel och maffia.

Vinrevolutionen som föddes på sextiotalet och exploderade på åttiotalet innebar stora förändringar också på den isolerade ön. Nya marknader, inte minst här i Sverige, föddes med konsumenter som inte var vana vindrickare och hellre mumsade på solmogna, knäckiga och generösa viner från varma distrikt än de sträva och matkrävande viner som dittills varit legio. Den moderna vinmakningen gjorde det möjligt att framställa sådana godisviner i strid ström.
När Robert Mondavi lanserade sin Fumé Blanc i USA 1968, en saftig sauvignon blanc som skapats med Loiredalens pouilly-fumé som förebild, blev det början till en kommersiell succé där druvnamnet blev vinets signum. De nytörstiga vinkonsumenterna favoriserade Chardonnay och Sauvignon Blanc, Cabernet Sauvignon eller Merlot. När så Zinfandel blev en fluga, först i Sverige och sedan på hemmaplan i USA, fick Apulien och Sicilien ännu ett trumfkort: dess italienska synonym Primitivo.
Säg den lycka som består! Efter att Sicilien på nittiotalet upplevt en hausse med en rad designade rariteter, föll det strömlinjeformade plötsligt tillbaka. Det var nog inte orättvist. Uppköp och strukturförändringar gjorde att flera av vinhusen knappast utvecklade eller ens bibehöll kvaliteten. Flera av de forna storheterna känns i dag både otidsenliga och tvivelaktiga. Men det läm-nade också dörren öppen för nya stjärn-skott.

I dag går  trenden tillbaka till det ursprungliga. Allra mest gäller detta de vingårdar som klättrar på Etnas nordliga, östliga och södra sidor i en unik jordmån, dominerad av basalt, en nästan svart bergart som har sitt ursprung i vulkanens magma och som ger vinerna en alldeles speciell och framträdande mineralton. Jordmånen är naturligt rik på järn, koppar, fosfor och magnesium.
Detta präglar sär-skilt de antika druvsorterna som utgör basen i denna denomination, instiftad 1968. De röda druvsorterna är Nerello Mascalese och Nerello Cappuccio som trots sina snarlika namn skiljer sig kraftigt åt i fråga om både färg och karaktär. För de vita gäller Carricante, Cataratto och i någon utsträckning Minnella. DOC-n omfattar både vitt, rött och rosé.

En viktig kvalitetsfaktor är de stora temperaturskillnaderna mellan natt och dag. När jag besökte Sicilien i slutet av april klättrade värmen upp till 25 grader med solen i zenit, men när skuggorna bredde ut sig kändes avståndet till den svenska våren inte särskilt långt. Bara två dagar innan hade det varit ruskigt kallt med regn och blåst, inte alls olikt den köldknäpp vi upplevde samtidigt. Den stora faran ligger i en hagelskur mitt i blomningen och Vincenzo Cambria, som visade mig runt på vinhuset Cottanera, berättade att man för några år sedan fick en halverad skörd efter ett sådant oväder med hagel stora som vaktelägg.
Men spännvidden är också betydande inom de klassade vingårdarna. Det beror dels på höjdskillnaderna som varierar mellan 450 meter och 1 100 meter över havet, dels på sluttningen som ger stora variationer i jordmånen. Längst ner blandas den vulkaniska mineraliteten med sedimenteringar från floder och vattendrag. Här passar de ursprungliga druvsorterna inte lika bra. Intressant är också att avrinningen från vulkanen på sina ställen kan skapa problem där den underjordiska vattenplatån närmar sig dagen och hindrar det rika rotsystem som annars kännetecknar den porösa jordmånen.

Vinhusen som faller mig särskilt på läppen, förutom Cottanera ovan, är Benanti, Barone de Villagrande, Graci och Tenuta di Fessina. Men även en mer övergripande aktör som Firriato kan i dag prestera Etnavin som överraskar positivt och samma ursprungssökande märks även på andra håll på Sicilien. Fast är då det vinet självklart gott bara för att druvan är unik? Så är det naturligtvis inte, även om många ogärna erkänner det.

Närodlat är trendigt i hela världen. Det gäller inte bara mat, utan på sätt och vis även på dryckessidan. Här i Sverige har det fått stjärnkrögare att ge sig in i ölbranschen, äppelmust har blivit en succé och det går till och med att sälja champagnedyrt björksavs-vin av tveksam kvalitet. Den svenska vinodlingen skulle mycket väl kunna få en skjuts till stjärnorna, om nu inte politikerna satte sig på tvären med EU som slagträ.
Men Sverige kommer aldrig att bli något vinland av betydelse. Frågan är om det ens är något att sträva efter. En grundläggande punkt i det bygge som kallas nationalekonomi är att produktionen baseras på de förutsättningar som gäller just där. Det är därför Danmark bygger sin export på köttproduktion, norrmännen yvs över sin lax och torsk, medan Sverige i stället blivit rikt på skog, gruvor och den industri detta har gett upphov till. Men svenskt vin? Låt oss se det som en kuriositet.

”Ursprungligt” är en variant på närodlat och det är därför jag är här på Sicilien. Italien har alltid varit stolt över sina lokala druvsorter. Nu har man dessutom insett deras kommersiella värde. Detta gäller inte minst på denna plats, så nära Afrika du kan komma i Europa. Tunis ligger söder om sydspetsen på Sicilien.
Det är också söderifrån denna landmassa härstammar, avknoppad under evighetens gång när kontinenterna skapats och flyttats. Förvisso sticker Europa längre ner på andra håll, men helt klart är Sicilien en mycket udda figur på den europeiska kartan. Det märks på dess folk, kultur, kök och numera återigen även på dess särart på vinsidan.
Hur udda ön är märkte jag första gången jag intervjuade några sicilianska vinproducenter. De kontrade med att fråga om jag besökt deras ö och jag svarade att jag då ännu inte besökt Sicilien, men att jag åtminstone varit i Syditalien.
Detta besked var närmast en förolämpning, vilket man tydligt klargjorde för mig: Kalabrien är Italien, men Sicilien är Sicilien. Till och med språket är annorlunda. Etna kallas Muncibeddu på sicilianska och även den vanliga italienskan klingar här annorlunda, mer sjungande än pratig.

Några dagar tidigare har jag besökt Arianna Occhipinti nära Ragusa på öns sydligaste del, en ung och mycket färgstark vinmakerska som uppnått firad stjärnstatus och vars viner försvinner som en avlöning. Hon gör ett vin på den lokala druvsorten Frappato, ivrigt hyllat av nyhetssökande vinjournalister i Italien, USA och annorstädes. Vinet är gott, ingen tvekan om det, men smakar ungefär som en hygglig beaujolais. Det är lätt och saftigt. Även om vinmakerskan själv lagrar det, så visar en avsmakning att detta inget annat är än en dagslända. Tyvärr kostar det mer än så. Allra godast är i stället hennes mer kraftfulla viner där frappatodruvan blandats med Nero d’Avola till det numera DOCG-klassade (den högsta klassen i den italienska vinlagen) Cerasuolo di Vittoria.
Det är också värt att notera att många sicilianska vinproducenter hoppat på det demonstrationståg som går under benämningen naturviner. Mycket av detta är positivt, men inte att nära nog eliminera svavel i vinerna. En avsmakning av äldre årgångar visar tyvärr, på flera håll, i extremt hög grad ett obehagligt inslag av volatila syror och en ofta förekommande oxidation, redan efter ett par år i källaren.
Då ska vi dessutom komma ihåg att de viner jag smakar inte lämnat sin födelseplats. Med en lång transport till oss här i norr förstärks dessa tendenser och risken för defekter känns på en del håll betydande. Men även i detta fall rimmar vinerna väl med idén om det ekologiska och ursprungliga, ett viktigt skäl till deras upphaussning.

Azienda cos är ett av de vinhus som anammat det ursprungliga till den grad att man jäser en stor del av sin vinproduktion i nedgrävda amforor och har eliminerat användning av ekfat till stora delar, allt för att inte förmörka det som är vinets själ: frukten. Detta resonemang ligger mig varmt om hjärtat, ändå tvekar jag när jag hittar volatila syror som förstärks ju äldre vinerna blir. Det räcker inte med övertygelse, det krävs även skicklighet och en hygien som är minutiös för att inte vinet ska gå den väg som naturen vill och sluta som vinäger.
Därmed vill jag inte ha sagt att jag avvisar det jordnära jordbruket. Tvärtom, men det är inget argument i sig. Det framstår klart när jag besöker Valle dell’Acate. Även här används naturvänliga metoder, men utan överdrifter och vinerna övertygar. Delar av vingården ligger nyplöjd i avvaktan på en ny växtperiod som precis börjat spira, men på andra håll växer fortfarande en frodig vinterflora mellan raderna. Här blandas ofta bondbönor in för att ge naturligt kväve åt jorden.

Fyra av tio  vinbönder på Sicilien är i dag ekologiska i sitt arbete och konstgödsel är på väg att försvinna. Även bekämpningsmedlen är på tillbakagång. En lätt pudring med koppar och släckt kalk, så kallad Bordeauxvätska, är det enda de flesta tillåter sig. Men många undviker även detta och menar att vinstocken på sikt utvecklar sin egen motståndskraft. Långtifrån alla bryr sig dock om att skylta med sitt ekotänkande.
– Det handlar om min personliga övertygelse och inte om något säljargument, säger Arianna Occhipinti där hon står med fötterna i myllan.
Men Sicilien har inte vänt de masspro-ducerade folkvinerna ryggen. När Bengt Frithiofsson lanserade sin egen vinserie var det bland annat hit han sökte sig, om än inte med bestående framgång.
Den som definitivt befäst Siciliens viner i folkmun är i stället den grekisksvenska vinimportören Takis Soldatos som tillbringar en stor del av året där nere, framför allt i skördetid, för att producera det vin som sedan skeppas till Simrishamn för slutlagring och buteljering eller tappning. Denna ständiga närvaro krävs för en bestående kvalitet. Det går inte att släppa ansvaret en enda sekund.
Bevis har vi i storsäljande trelitersboxar som 2010 il Nostro Catarratto Grecanico (nr 22973, 159 kr) och 2011 Raccolto Nero d’Avola Cabernet Sauvignon (nr 2315, 234 kr), två av Soldatos Oenoforosviner som får beröm i årets boxmaraton. Att båda är ekocertifierade bär samma vittnesbörd som Siciliens viner i övrigt.

Giuseppe Benanti gör tillsammans med sina söner några av Siciliens bästa viner med druvor från Etnas sluttningar.

Här nere är det vår, men Etnas topp är klädd i snö. Mellan raderna planteras baljväxter och annat som ska ge näring åt jorden.

Ett glas vin sitter fint på ett kafé i de smala gränderna i Taormina.

Det mesta sicilianska vinet vi dricker har importerats av Oenoforos och slutbehandlat här på Nordic Sea Winery i Simrishamn.